En av gubbarna på jobbet: "Han [någon annan snubbe på samma jobb] och jag körde häck förra året."

Uhm. Hum ;-) Om man har icke heteronormativ fantasi kan man skapa sig en egen bild av det han sade. Om man vill. Det vill jag dock helst inte. Men det lät kul. Jag skrattade dock bara inombords. Det hade blivit pinsamt om jag skulle förklara vad jag satt och småfnissade åt.

Jag gillar Jörgen. Han är roligast! Det bästa var när han tittade på oss sommarjobbare och sade: "Jag minns när jag var ung, förra året..." 

Stinas teori om varför det hänger en stor världskarta på väggen i matsalen på jobbet: "Det är för att vi inte ska glömma bort att det finns en värld utanför kyrkogården."

Jag läser Bumps blogg (bump.blogg.se) och avundas hennes nyligen upplevde konfirmationsläger. Inte för konfirmationens skull, utan för lägret. Resan. Upplevelserna. Människorna.

Jag blir fjorton år igen, och åker till England (Isle of Wight) med min bästa kompis på den tiden, Sofie. Jag är nyklippt och uppspelt, nervös men glad. Jag har på min mina ljusa jeans, en svart t-shirt och den där "gubbkavajen" i beige manchester.

Vi kramas hit och dit över familjegränserna och äntrar sedan bussen, långt (dock inte längst) bak som planerat. (Vem vill sitta där framme och ha allt roligt bakom sig?) Det tar en stund, men sedan börjar folk prata med varandra, och det är med detta folk jag kommer att uppleva en fantastisk månad med.

Jag skulle kunna skildra minne efter minne. De flesta lika tydliga som vore det igår. Jag skulle kunna nämna Mc Donalds-maten vi fick i stället för den utlovade BBQ:n. Jag skulle kunna nämna bananbåten och hur vi flög av och landade i en salig röra i vattnet. Jag skulle kunna nämna Emma och hennes frispråkighet. Marcus och hans oslagbara engelska brytning. Lenny som leker Alf. Andreas blonderade hår och vältränade mage. Malin som lekte mamma åt oss allihopa. Sofie med ostbågar i näsan. Ingrid som fick ett brännbollsträ i ansiktet när hon var liten. Sebastian som helt plötsligt slängde sig ner på mage när vi badade. Jag skulle kunna nämna dagarna i London, när vi släpptes vind för våg, bara vi infann oss på rätt plats vid rätt tid på kvällen. Jag skulle kunna nämna den himmelska maten på "Rainforest" och hur jag välte ut hela min Fanta i knät och fick en ny. Jag skulle kunna nämna min crush på Andreas. Min fascination för Jockes dreads. Min kärlek till alla vänner jag fick och alla band som knöts. Alla band som ungefär ett år senare var upplösa igen.

Och rubriken? Det var Carros avslutningsord till mig. Klart värt att nämna.

tanken jagar mig

allting jag inte hann med

jag jagar livet

Ett tråkigt minne slog mig plötsligt på jobbet idag. För några år sedan avstod jag helt från alkohol under två och ett halvt år. Jag fick ofta frågan varför, och svarade gärna på den. Vad jag däremot mindre gärna gjorde var att behöva försvara mitt ställningstagande när folk fick för sig att verkligen ifrågasätta. Vid ett tillfälle uttryckte jag min irritation över detta inför en person som stod mig nära, och fick till svar att jag fick skylla mig själv som gjort ett sådant val.

WTF?? liksom.

Besvikelsen var total och jag blir fortfarande smått förbannad när jag tänker på det. Det är inte alltid den/de man förväntar sig ska stå på ens sida som gör det.

Några timmar med min levande dagbok bringade lite klarhet i mitt huvud igen. Jag behöver inte veta just nu. Jag behöver inte oroa mig idag för något jag inte kan fatta beslut om på över en månad än. Jag behöver inte bli så frustrerad och känna mig så ambivalent att jag önskar att en av gravstenarna kunde välta och träffa mig i huvudet. (Okej då, det har jag faktiskt aldrig önskat.)

Några timmar med en fantastisk vän är ibland det som behövs för att man ska vakna. Jag har öppnat ögonen, det kommer att göra det lättare att sova.

Varför måste jag vilja så mycket?

Varför måste allt jag vill stå i motsats till varandra?

Varför vill jag vara både här och där?

Varför vill jag både flytta och stanna?

Varför vill jag både plugga och ta ett studieuppehåll?

Varför vill jag ha både frihet och trygghet?

Varför kan jag inte ens svara på hur jag mår längre?

(Jobbet är bra, det ger mig tid att tänka.

Jobbet är inte bra, det ger mig för mycket tid att tänka.

Du ser, till och med mina känslor för jobbet är paradoxala.)

Fuck it.

Så som jag vacklar angående vissa saker, och med tanke på vilka impulsiva idéer jag då och då får och följer utan större tankar på konsekvenser, kan man fråga sig om jag någonsin bör fatta några oåterkallerliga beslut.

Det första (och största) jag definitivt borde hålla mig undan så länge jag är som jag är (vilket jag troligtvis aldrig kan komma ifrån) är barn.

Jag varken vill eller vågar riskera att bli som min mor som efter 18 år som förälder bestämde sig för att nu var det inte kul längre.

Fråga ingenting, jag har inga svar.

På tal om något helt annat tycker jag att det är sjukt orättvist att alla kvinnor ska ha mer eller mindre breda höfter bara för att lättare kunna föda barn. Om jag inte vill ha barn då? Än mindre biologiska sådana. Visst, jag kan självklart komma att ändra mig, men jag är ändå tveksam till att jag någonsin kommer att vara gravid samt ligga på förlossningen och krysta ut ungen. Så vad ska jag då ha de förbannade höfterna till?

Ge mig en rak och slank killkropp. Byxorna sitter dessutom så mycket snyggare då...

Alla säger att man ska dricka mycket vatten när man är sjuk. Jag har inte hört ens i närheten av lika många säga att det kan vara bra med sex när man är sjuk.

Här finns goda möjligheter att drunkna i vatten om jag så skulle vilja, men något sex ser jag tyvärr inte röken av.

Jag gjorde ett avbrott i vardagen och genomförde min första stora resa våren 2003. Två månader i Singapore, Malaysia, Thailand och Kambodja var en fin mjukstart, även om jag många gånger önskat att jag stannade längre. Jag var ju redan där, och hade inget särskilt att komma hem till.

Under sommaren bestämde jag mig för att flytta till Göteborg och plugga, vilket blev min andra stora resa. Det äventyret formade en betydande del av mig. Tre omständigheter av beklaglig karaktär bidrog dock till att jag två år senare lämnade min stad, mitt liv och mina vänner för att söka lyckan på annan plats.

Tryggheten och jag gjorde slut och jag begav mig impulsivt till Halmstad.

Nu, efter exakt tre år här, har jag skapat mig mitt liv och mitt hem, och jag vet vilka mina vänner är. Jag har äntligen börjat trivas med allt, även staden i sig.

Då kommer tankarna på att ge sig iväg igen, och de skrämmer mig lite. De får mig att undra om jag verkligen är kapabel till att rota mig någonstans, någon gång. Framför allt kan jag undra om jag någonsin kommer att vilja rota mig med någon (igen), och trivas med det på längre perspektiv. Jag misstänker dessvärre att jag är en rotlös, flyktig individ som vill tillbaka ut i stormen så fort den lagt sig.

Samtidigt finns här människor jag inte är beredd att förlora.

Min styrka ligger å andra sidan i att jag är självständig och inte har några problem med att träffa nya vänner. Jag brukar våga ta klivet; kommer jag att göra det igen om två år, när jag är klar med min utbildning?

(Vidare funderar jag på om stressen jag allt som oftast känner har något samband med detta. Jag tror att jag måste börja reflektera över vilka situationer som gör mig stressad och försöka bena ut varför. Jag vet förvisso redan att jag många gånger blir stressad i situationer som får normala människor att slappna av, men ingen regel utan undantag och undantagen värderar jag högt.

 Någon som vill hjälpa mig att analysera mitt ambivalenta jag?)

Mitt jobb som gravvårdare kräver inte att man är särskilt intelligent. Jag behöver med andra ord inte anstränga mig mentalt, arbetsrelaterat, när jag jobbar. Detta leder i sin tur till att det finns gott om tid att tänka på annat. Ett par gånger om dagen tänker jag till exempel på att det är ganska märkligt att jag, som är så infernaliskt rädd för döden, jobbar på en kyrkogård. När den tanken slår mig gör den det med all kraft och jag måste tränga undan den. Som tur är händer det inte så ofta, och bortsett från det gillar jag verkligen min uppgift. Jag tycker om att göra gravarna fina. Det är ett sätt att respektera de döda samt göra de anhöriga glada. Idag var det en så söt liten tant som kom fram och pratade. 95 år gammal och knatade på som om hon hade kunnat vara en värdig motståndare i ett 100 meter-lopp. Jag blev lite lycklig i själen av henne. 

Egentligen var det inte alls detta jag skulle skriva om.

Så här är det: I morse när jag som vanligt inte behövde tänka på jobbet, utan kunde lägga energin på att fundera på annat, slogs jag med ens av en tanke jag haft många gånger förut, dock inte på ett tag. Jag ska ju bli lärare (sägs det i alla fall), och i flera år har jag till och från haft drömmen om att jobba på en svensk skola utomlands. Det här är något jag inte ägnat en tanke på många månader eftersom jag haft fullt upp med att överhuvudtaget överleva skolan denna termin, men idag så... Och det var inte bara det att jag återigen kom att tänka på det, utan nu kändes det rätt på ett helt annat sätt.

I nuläget finns det två länder som är intressanta. Spanien för språket och Thailand för miljön, maten och människorna. Jag har många ("många" bör läsas med emfas) gånger önskat att jag vågade sälja allt jag har och flytta till Thailand, men fegheten knuffar bort drömmen från spelplanen.

Feghet borde vara den åttonde dödssynden. Tänk så annorlunda mycket i våra liv hade sett ut, om vi bara inte vore så skraja. Jag menar, de flesta har väl dragit sig för att förverkliga ett antal åtråvärda saker i sitt liv. Vad vi sällan tänker på är att vi själva snart ligger där under en sten på kyrkogården.

Jag beundrar min vän Pär som fick, och tog, chansen att jobba i Korea under ett halvår. Man måste kasta sig ut ibland, och det är ju inte värre än att man kan flytta tillbaka till kalla (i flera bemärkelser) Sverige om det inte känns rätt.

I slutändan kanske det här blir mycket snack och lite verkstad, men det återstår att se. Så här känns det nu och jag hoppas drömmen stannar kvar.

Det viktigaste för mig är emellertid att ha möjligheten att göra vad jag vill. Jag måste nödvändigtvis inte genomföra det.

Jag måste sluta titta på dessa dansfilmer; jag blir ju dum i huvet.

Jag tänker inte hymla med att kvällens film var "Save the last dance" med Julia Styles. Laugh if you want to, men jag har älskat den filmen sedan jag såg den första gången när den kom. Visst, storeyn är lika förutsägbar som att solen går upp varje morgon, men och? Styles är vacker, killen är het, musiken är grym och dansen är F.A.N.T.A.S.T.I.S.K.

Jag skulle ge min högra hand för att kunna dansa sådär (både hip hop och balett).

Som du förstår är avundsjuka kvällens primära sinnestillstånd. Att jag sen blev oerhört blödig och rensade mina tårkanaler den sista halvtimmen är en annan historia. (Det har en tendens att bli så när en film eller en bok behandlar mor/dotter-relationer. Och gråter någon i filmen är det kört.)

Det här känns lite dumt att erkänna, men ibland kan jag tycka att "meningen med livet" är att vara riktigt riktigt bra på något. Och är man inte det, ja, då är livet mindre meningsfullt. Av detta skulle jag alltså kunna dra slutsatsen att mitt liv är mindre meningsfullt, men så är det verkligen inte heller. Framför allt finns det många människor som ger mitt liv stor mening.

Det är bara det att jag skulle vilja vara bra på något.

Passion. Något att satsa på. Något att leva för. Något som är jag.

Haha, just det, jag "spelade" ju rugby igår! Bredvid vår fest höll det till x antal rugbyspelare av varierande nationalitet, storlek och sannolikhetsgrad. Jag och Lady Dii var lite sugna på dem och av någon anledning hamnade jag där en stund.

Fråga mig inte hur eller varför, men plötsligt var jag mitt i en lektion om hur man tacklas. Jag fick (så klart) lära mig den hårda vägen och åkte i backen ;-) Det var dock bara till att borsta av sig gruset, inse att det inte gjorde ont, och ge sig på det igen. Det tog ett par försök innan jag fattade att man inte ska stångas med huvudet; att bryta nacken har jag hört är tüpiskt obra. 

När jag tröttnat på att tacklas lekte vi rugby/cheerleading en stund. Jag stod mellan två stadiga grabbar och när som helst (förvarning krävdes alltså inte) skulle jag hoppa rakt upp i luften och spänna kroppen. Deras uppgift var (naturligtvis) att fånga mig och tredje försöket (när jag slutat vara skeptisk) gick förvånansvärt bra! Jag blev "jetelång" och kunde beundra utsikten från ett helt nytt perspektiv.