Ibland orsakar man svid i någons själ utan att det var meningen.

Det är tråkigt när det händer.

Men, ovanstående är ett konstaterande, inte en ursäkt.

Min blogg är mitt utrymme, och mina ord är mina tankar.

Den som tolkar gör det på eget bevåg.

Det betyder emellertid inte att jag är likgiltig.

Hur skulle jag kunna vara det?

Äh, ni är ju kassa! Ett par enkla frågor och inte en kotte som svarar.

Vilket får mig att tänka på följande, även om det kanske är lite långsökt (kan dock inte hjälpa vilka tankar som dyker upp): En kompis har ett ragg sisådär 40 mil bort. De har inte träffats alltför mycket än, men intresset är ömsesidigt. Ändå tog det över en vecka för distansobjektet att svara på ett enkelt SMS. Motiveringen löd: "Jag har haft så mycket att göra." Sure thing... Vem hinner inte skicka ett kort meddelande, hur mycket man än har att göra? Skriv när du sitter på dass, om inte annat...

Helt utan anknytning till föregående inlägg skriver jag nu detta:

Någon eller några gånger i livet gör man med största sannolikhet val som inte är etiskt och/eller moraliskt försvarbara. Men är det verkligen fel att handla på ett sätt som strider mot det mesta man fått lära sig, om det hela resulterar i att man inte bara skyddar sig själv utan även andra?

Ponera att du kysser din polares pojk- eller flickvän. Oavsett om du är nykter eller onykter är det en medveten handling, och du har för tillfället bett tankarna på konsekvenser fara åt helvete. Så... Berätta eller inte berätta för polaren?

Hur långt ska man leva efter orden "I don't kiss and tell" och till vilken gräns är det okej att skydda sig själv?

Hoppas jag inte ställer till huvudbry för någon av er. Jag har verkligen inte hånglat upp någon av era pojk-/flickvänner ;-)

P.S Pinsamt mycket inspiration i fingrarna idag antagligen bara för att jag skrivit "PLUGGA" över hela dagens ruta i min kalender. D.S

Jag brukar säga att "ålder bara är siffror". Detta är såklart inte helt sant.

Vi har till exempel:

• kronologisk ålder - det antal år du faktiskt satt dina fotavtryck lite varstans på jorden (med andra ord skillnaden mellan det aktuella årtalet och årtalet som står på ditt födelsebevis)
• mental ålder - din intellektuella ålder
• fenotypisk ålder - den ålder du ser ut att ha 

(Källa: http://arkserv.arch.gu.se/mikroarkeologi/vr_Forskningsprogam.pdf )

Hur som haver: Jag läser en blogg om en vuxen tjej som plockar med sig en grabb hem en fredag- eller lördagkväll. Han är tolv år yngre än henne, och hon beskriver honom själv som "en pojke i en mans kropp". Kronologiskt är han betydligt yngre än henne (no doubt about that) och rent mentalt kan vi nog anta att han är yngre än henne. Vi kan åtminstone hoppas det, för hennes skull. Slutligen har han en fenotypisk ålder som verkar leva sitt eget liv genom att inte alls löpa parallellt med den kronologiska. Antagligen tackar han sin lyckliga stjärna (säger man så?) för detta när han begår otukt med ovan nämnda bloggskriverska.

Vad jag med hjälp av detta försöker komma fram till är följande:

• Hur många år yngre tycker du det är okej att ett one night stand, då-och-då-ligg eller respektive är, om du ser till din egen och det hypotetiska liggets kronologiska ålder?

Om du ens svarar på denna fråga, vilket jag självklart hoppas att du gör, vore det roligt att veta vilket kön du tillhör. (Här skulle jag kunna gå in och speka lite i den komplexitet könsdefinitioner kan innebära, men det ska jag inte göra. Det lämnar jag till http://www.saralovestam.se/, åtminstone denna gång. Kortfattat: Ange det kön du själv anser att du tillhör.)

Anledningen till att detta blogginlägg ens existerar är inte, återigen ovan nämnda, bloggskriverskans bravad. Nej, det är snarare så att jag finner vissa (OBS! vissa) likheter mellan henne och mig själv.

Vill dock tydligt poängtera här att jag inte (märk: inte) lekt vuxenlekar med någon gosse som är tolv år yngre än vad jag är, eftersom detta i sådana fall skulle innebära att han endast befann sig i en på-alla-viktiga-papper-ålder av tretton. Jag har inte ens lekt doktor med någon som är två år yngre! Däremot, och det är väl här någonstans jag borde börja skämmas lite, fastnar mina ögon då och då, ibland något oftare, på en pojke/kille som är ungefär sju år yngre. Han går hur som helst fortfarande på gymnasiet, så mycket vet jag. Och det känns ju lite... dumt. Tröstar mig dock med att han faktiskt är både lovlig och myndig.

Men trots de där ögonen undrar jag om jag under några omständigheter skulle vara beredd att presentera en sju år yngre grabb för min säng.

Skulle du?

Se aldrig, och jag menar verkligen aldrig, skräckfilmen (nä förlåt, jag menar "komedin") REC. Den är något så fantastiskt usel...

... eller inte. Allting hänger på en själv och ens egen prestation.

Det är ingen höjdare att gå till skolan för att ha seminarium när man inte är så förberedd som man borde vara. Jag borde verkligen ha fattat vad föreläsaren menade när han första dagen sade: "Ni måste börja plugga redan idag!" Jag menar, det är ju ganska enkel svenska... Ändå envisas jag med att tänka att det ordnar sig, trots att litteraturen är på engelska och det är många sidor att läsa och många frågor att sätta sig in i.

Hur som helst så hade situationen idag kunnat bli jobbig, men min grupp hade tur och fick en rolig/enkel fråga som betedde sig väl. Därmed blev vår redovisning också helt okej. Skönt att vi var först ut, så att man kunde släppa det sen.

Kanske är det tack vare ovanstående som jag nu har motivation till att sätta mig med de kapitel som komma skall. Tänkte testa metoden att ha ett hum (eller mer) om ämnet innan Peter föreläser om det. Jag borde vara disciplinerad nog till att klara detta; jag går ju på Military Fitness ;-)

Nästan tre år gick utan någon som helst form av kontakt. Visst har han funnits i mina tankar, men endast (endast!) som ett minne värt att bevara. (Och minnen kan faktiskt ingen ta ifrån en.)

Sen våldtog han mina tankar och känslor i våras när jag kom till en ny arbetsplats som till hundra procent påminde om honom, och jag kunde inte (nej, jag kunde verkligen inte) låta bli att höra av mig. Jag visste att det skulle kunna riva upp, eller åtminstone svida lite, men jag gjorde det ändå.

Han svarade på mitt mail och ställde ett par frågor som gjorde att jag skrev ännu en gång, som sig bör när någon ställer frågor.

Sedan gick det vecka efter vecka efter vecka, och svar från honom lyste med sin frånvaro. En lördagmorgon bestämde jag mig: Nu var det slut på väntan. Nu hade jag fått mitt avslut. Han gjorde ett aktivt val genom att avstå från att svara igen, och jag gjorde ett aktivt val genom att äntligen kunna be honom fara och flyga, om än bara i mitt huvud. Den dagen kände jag mig befriad.

När jag sedan kom hem på natten hade han skrivit. Hur ironiskt är inte det?

Där fanns ord som brände, trots att det är så länge sedan nu. Där fanns också ord som skrämde, ord som föreslog att ses över en fika om jag kommer till Göteborg. Onykter och ambivalent skrev jag som det är; att jag inte vet om jag vågar.  

Han skrev inte mer sen, vilket jag kan förstå. Jag lät honom nog ana att det bästa troligen vore att inte ha någon kontakt trots allt. Det var väl det jag skrev mellan raderna. Så jag valde att se situationen som den var och släppte honom, ännu en gång.

Nu, ett par månader senare, kliver han med målmedvetna steg rakt in i min dröm, och det utan att skämmas ens. Det är alltså andra gången sedan april som han kommer och rubbar min symmetri.

Jag vill att han ska sluta stöka till bland mina känslor. Jag vill att han ska återgå till att bara vara det där minnet värt att bevara. Ändå vill jag se honom igen. Men jag vet att det skulle vara det ultimata sättet för att skada mig själv känslomässigt.

Några år senare: Jag återkommer till den där arbetsplatsen. Jag återkommer till den DÄR arbetsplatsen. Jag går in genom dörren, hoppas att jag inte ska möta förmannen. Är rädd att han ska vara arg på mig för det som hände, trots att det är fyra år sedan.

Lokalen ser lite annorlunda ut, men lukten är densamma, och luften är torr av allt pappersdamm. Jag sätter mig vid ett bord och ser mig omkring. Skymtar en av de få övriga kvinnliga anställda. Hon med det långa blonda håret som nästan alltid såg så sur ut att man aldrig visste var man hade henne. Hon som min sista dag på jobbet första gången på fyra månader visade någon form av verklig känsla.

Jag sitter vid bordet och ser mig omkring, men jag ser inte honom. För en sekund tänker jag att han kanske inte jobbar kvar, och jag får den där orosklumpen i magen. Tänk om han faktiskt inte jobbar kvar? Med ens dyker han upp i mitt synfält. Det känns så som jag kan föreställa mig att ett knytnävslag i ansiktet känns, samtidigt som en lycklig känsla sprider sig genom kroppen. Han är där! Jag reser mig och gör en ansats att gå fram till honom, men han ser mig inte och försvinner genom en öppning till en annan del av byggnaden. Jag blir rädd att min chans att få träffa honom gått förlorad, men snart dyker han upp igen, nu med någon form av maskin med sig. Han ser mig fortfarande inte och försvinner strax därpå igen, genom samma öppning. Jag börjar bli stressad.

När han kommer tillbaka andra gången har han en barnvagn med sig. I vagnen sitter två barn i 2-3-årsåldern. En flicka och en pojke, båda med mörkt lockigt hår. Jag blir livrädd och svartsjukan sliter mig i stycken. Samtidigt ställer jag mig så skeptisk till att det verkligen är hans barn. Det måste vara hennes. Hans nyas.

Han går mot utgången, med barnen i vagnen, och på vägen dit möter han henne. Hon har, i likhet med barnen, mörkt lockigt hår och hon har en dunjacka på sig. Jag vet inte om hon ser mig, men det är som om jag ser henne från bara en meters avstånd. Hon ser sur ut.

Tillbaka på min stol vid bordet. Plötsligt står han framför mig. Han ser glad ut, och frågar förvånat om jag ska jobba där igen. Jag vet inte vad jag svarar, är antagligen alltför... chockad. Sedan sträcker han fram handen, och jag rör vid den. Inte som ett handslag utan mer... mer som det är när man likväl kan sträcka fram sin vänstra hand och ta i någon. Det går som en stöt genom hela min kropp, sedan släpper han min hand och går därifrån. Jag sitter kvar och vet inte om eller när jag får möjlighet att prata med honom igen.

Därefter vaknar jag. Tom.

(Frågan är om det är värt att försöka ge sig på en analys av det där. Men, det känns i alla fall ganska bra att ha satt ord på drömmen, inte bara inne i huvudet. Jag hoppas min vän får rätt i att det är bättre att skriva ner sina vrickade drömmar. Trots det känns det konstigt att knuffas tillbaka den där tiden... nu när jag äntligen hade släppt... helt och hållet.)

Jag vet att jag inte borde, ändå läser jag texten om drömmen om och om igen. Varje gång blir bilden av honom sådär obehagligt tydlig. Jag var verkligen där. Jag var verkligen där, och han var verkligen där. Drömmen (denotationen) var som en... dröm (konnotationen). Jag känner på mig att det blir en dröm svår att släppa.

Och självklart, självklart, var jag tvungen att leta upp ett foto på honom på nätet. Ett foto från förra året, så att jag kunde se hur han ser ut nu. Han var sig lik (förutom glasögonen) och det sved lite till. (Varför gjorde jag det? Varför gör man sig själv illa, frivilligt?)

Jag vet att han är någon annans nu (som om man någonsin skulle kunna bli någon annans) och jag kan inte undvika ett slags avundsjuka hur gärna jag än vill.

Det känns inte avslutat, och det är väl det allting handlar om. Det är psykologisk bevisat att vi föredrar objekt som är avslutade/stängda (exempelvis ser vi hellre en cirkel som är sluten än med en liten glipa någonstans), och jag misstänker starkt att det är likadant med situationer. Vi vill känna att saker är avslutade innan vi kan gå därifrån tillfredsställda.

Många finner livet relativt okomplicerat, men ingen har faktiskt lovat att det ska vara så.

(I morgon kommer jag att ha en helt annan inställning till allt detta, jag vet ju det egentligen...)

Jag drömde om honom i natt. Det var länge sedan annars. I samband med att det tog slut för nästan fyra år sedan var han ständigt återkommande i mina drömmar, men sedan bleknade han mer och mer. Åtminstone nattetid. I natt var han tillbaka och det kändes lite grand som en käftsmäll. Han såg ut exakt som han gjorde då, bortsett från håret. Till och med den gröna tröjan han brukade ha på jobbet fick plats. Det sved att se den igen. Det sved att se honom igen.

Jag minns drömmen i detalj, men skulle jag skriva ner den blir jag väl aldrig av med demonerna. Varför vägrar han raderas ur mitt minne? Och varför påverkar han mig fortfarande så starkt? En tanke, ett mail, en dröm kan lätt få mig ur balans. Det känns ganska märkligt.

I drömmen blev han glad och förvånad över att se mig, och han sträckte fram handen. Inte som när man skakar hand, utan... annorlunda. Att ta honom i handen och känna honom igen var otroligt, men mindre roligt när jag vaknade. Det är när jag drömmer om honom som jag förstår varför jag inte bör träffa honom, trots att han har föreslagit det...

Jag vågar helt enkelt inte. Jag vet ju vem jag blir när jag drömmer om honom. Vem skulle jag inte bli om jag såg honom igen?

(Ändå är det sådana här dagar jag inte vill annat än att träffa honom ännu en gång.)

Jag vill veta vad det är som spökar, och varför. Beror allting jag känt angående honom de senaste fyra åren på att jag aldrig fick en förklaring? Och om jag fick en förklaring nu, hur skulle jag reagera då? Skulle jag kunna ta den, acceptera den, oavsett hur den lyder? Eller skulle han fortsätta förfölja mig i mina tankar och drömmar för resten av livet?

Mitt i biopsykologipluggandet kom jag att tänka på en tämligen roande sak som hände i lördags när Hemlox, Azale och jag satt på spårvagnen på väg till Monochrome. Vid en hållplats klev det på en man och en kvinna i 50-årsåldern ungefär. De satte sig bakom mig, tillika på andra sidan gången från Hemlox och Azale sett. Där satt de kvar i ungefär fyra och en halv sekund, sedan flyttade de sig med besked till främre (främsta) delen av vagnen. Kan det månne vara så att de fick syn på oss först från skadligt nära håll? Själv har jag aldrig hört talas om någon som blivit vare sig blind eller psykiskt fördärvad av svarta och vita, hela och rena kläder samt välvårdade frisyrer även om de bryter en aning mot normen.

Vissa är dock känsligare än andra. Alla är ju olika *skrattar lite inombords, med en tydlig ton av ironi*

Ja, herregud...

Varför kallar man regnväder för hundväder egentligen, när inte ens hunden vill gå ut?

Lång päls i hällregn och tussiga tassar i vattenpussar ledde till pälsrusk och handdukstorkande.

Hoppas det regnar mindre nu, för plötsligt blev det dags igen. (Men hur mycket det än regnar så gillar jag faktiskt att vara hundvakt.)

När självförtroendet körs i botten av en eller annan anledning känns det helt okej när det skjuts i höjden på något annat område.

Annika efter första passet Military Fitness: "Du är stark."

Annika efter andra passet Military Fitness: "Du är jädrigt duktig."

Inte annat än att man växer lite... Men det får jag betala för nu, då jag har förbannat ont i delar av mina magmuskler.

I övrigt blir jag näst intill religiös av att ligga och kräla på stranden klockan sju på morgonen. Många köper dyra peelingkrämer, jag kör på kombinationen sand och svett ;-)

Riktigt så här ser inte våra pass ut än, men jag skulle inte ha något emot åtminstone en sådan situation under dessa sex veckor:

Mitt projekt (utöver skolan) denna vecka är tre morgonpass Military Fitness, hundpromenader och vegetarisk mat. Idag är såldes andra dagen jag äter vegetarisk middag och jag är positivt överraskad över hur gott det blev! Jag menar, jag är ingen expert på kaninmat, men jag får nog se till att bli om jag inte ska dö i skörbjugg.

Dagens quornfärssås smakade precis som min vanliga köttfärssås, så hade jag inte vetat att den saknar kött hade jag nog inte ens märkt det. Enda skillnaden i slutresultatet är att det tog lite längre tid innan jag blev riktigt mätt. Fast i stället för att okynnesäta i det läget ska jag nog lära mig att dricka lite mer vatten i stället.

Så blev det dags för den där hundpromenaden.

Ad astra per aspera.