Alldeles nyss slog det mig. För första gången, vad jag kan minnas, har jag kunnat sätta ord på varför (jag tror att) jag har så dåligt tålamod vad gäller vissa saker.

Min teori lyder som följer:

Lika lång tid som facit dröjer kan man ägna åt att skapa förväntningar. Ju mer tid desto högre förväntningar och desto hårdare käftsmäll, om det i slutändan visar sig att resultatet avviker från det som står på önskelistan. Varje normalt funtad vuxen människa vet såklart att höga förväntningar många gånger leder till besvikelse, men jag har nog aldrig tidigare tänkt på det kopplat till min otroligt dåliga förmåga att vänta.

Jag vill helt enkelt inte vänta, eftersom jag inte vill att det ska finnas tid som ger utrymme för att skapa allt högre förväntningar. För självklart är jag rädd att drömmarna ska bli för stora, för att slutligen krossas.

P.S Å andra sidan fattar jag inte varför jag skriver detta just nu överhuvudtaget, eftersom allt tyder på att det som står högst upp på min önskelista faktiskt är något jag kommer att få, om än inte inslaget i vackert papper och krusidulliga snören. Tyvärr är det väl dock så att jag förbereder mig på ett bakslag, trots allt. Försvarsmekanismer is the shit... Eller?

. (punkt)

Nu är änu ett kapitel i mitt liv avslutat, och jag tar första steget mot ett nytt. Nya tankar, nya känslor, nya vägar och nya impulser.

I mitt liv har det visat sig att visshet alltid känts bättre än ovisshet, oavsett resultat. Att veta är en befrielse, även om kongruensen mellan facit och det önskvärda inte existerar.

Jag skulle kunna ta det som ett nederlag, men det gör jag inte. I stället ser jag det som en anledning att fortsätta göra det bästa möjliga av varje given situation. Jag ska fortsätta vara impulsiv och chansa, jag ska fortsätta ha fötterna på jorden men ändå tillåta huvudet att sväva i det blå, och jag ska fortsätta vara stolt över att jag inte är en av alla dem som bara väntar på att någonting ska hända.

Jag tar ansvar för mitt eget liv. Gör du?

Ett (gemensamt) beslut är fattat, och en del av tanketrasslet är således utrett. Egentligen var det väldigt enkelt: Är man inte kär så är man inte. Stundvis kan jag dock önska att vi var det, för jag tror att vi hade gjort oss bra tillsammans, men utan den viktigaste förutsättningen för en bra relation skulle resultatet inte bli något annat än en katatrof. Och ingen av oss vill förlora en vän.

Oreda i hjärnverksamheten återstår emellertid, men som tur är inte längre kopplat till ovanstående. I sådana här lägen är det fint att kunna vända sig till Josie och hennes biktsoffa, som tillåter alla möjliga och omöjliga tankegångar och känslomarathon.

Just nu har jag ingen direkt aning om någonting alls. Jag vet att jag vill, men exakt vad jag vill vet jag inte riktigt. Time will tell, I guess. Men jag gillar inte de orden. Jag har varken tid eller lust att vänta. Jag vill veta nu!

Ibland uppstår de situationer man minst av allt förväntar sig. Och ibland vänder dessa situationer upp och ner på ens tillvaro och får en att undra: Hur i helvete hände detta?

Och jag undrar. Hur i helvete hände detta?

(Jag vet, jag vet, jag vet... Ni har inte en susning om vad jag svamlar om, men jag måste bara få en del av det hela ur mig och veta att någon läser det.)

Tiden är relativ, och nu kommer den att gå långsamt...

Det är inte alltid lätt att veta var en gräns går. Och de gånger som man faktiskt vet, eller tror sig veta, är det ändå inte alltid enkelt att låta bli att tänja på den lite... ta en risk, så att säga.

Jag vet inte riktigt vad som har flugit i mig. Kan det vara vitamintabletterna jag köpte? ;-)

Om jag sover en stund kanske jag blir människa igen.

Minuten efter jag satt punkt för föregående text lägger jag örat och kinden mot obeskrivligt mjuk päls. Jag känner ett litet katthjärta slå och kärleken jag upplever är ofantlig.

Jorden vi lever på är till stor del ett helvete, men min individuella värld - där jag är huvudperson - är bättre än någon himmel. Det får jag bevisat för mig varje dag, tack vare älskade vänner och möjligheten att värma mina novemberfrusna händer i två små katters mjuka och varma päls.  

Selektiv perception handlar, som många vet, om att vi uppmärksammar det vi vill uppmärksamma. Vi hör till exempel det vi vill höra, och vi ser det vi vill se. Detta borde innebära, om jag tillåter mig själv att tänka lite naivt, att jag inte i första hand ska se de jävligaste rubrikerna varje gång jag läser nyheterna, eftersom jag inte vill se dem (samtidigt vill jag inte blunda för verkligheten, vilket skapar ett dilemma) men det gör jag ju, för så oerhört många rubriker är de jävligaste och det går inte en dag, inte en timme, en minut utan att det händer något fasansfullt utanför vår dörr.

Ibland känns det bara som att man inte längre har något val, eftersom det inte finns så många andra rubriker att uppmärksamma än de som hamnar under kategorien "sådant som inte borde få hända".

Jag vet vad några av er tänker, och ni har rätt. Mitt resonerande håller inte, och jag är tillräckligt insatt i det här med selektiv perception för att veta att det jag skriver inte stämmer. Men jag känner mig bara så uppgiven och maktlös när jag till exempel läser om en 70-årig kvinna som blir överfallen, tejpad och bunden av tre unga killar som plundrar hennes hem på allt av värde, eller när jag läser om tonårsflickor i Afghanistan som får sina ansikten sönderfrätta av syra, troligtvis på grund av att de är flickor som går i skolan och får en utbildning.

Ondskan tar över mer och mer, och jag fortsätter undra: Vad är det för jävla värld vi lever i?

Jag är en sockerkick för någons själ.

Ett oväntat möte, några ord och en vänskap får mig, som redan lever, att känna mig än mer levande.

Grå novemberdagar blir till vårdagar i er närhet, mina vänner.

Som jag älskar er.

Jag har kommit till insikt. Muren är således riven och det känns rätt i både kropp och själ.

Om sedan framtiden visar något annat återstår att se, men den framtiden får vackert vänta. (Likt den vackert har väntat förut.)

Vilken tur att det är lättja och inte lättnad som är en av de sju dödssynderna.

En del av mig har av någon anledning länge inbillat sig att jag inte bygger några murar. Jag har sista tiden insett att jag haft fel. Jag är i själva verket väldigt bra på det där murbyggandet. Ganska höga och stabila blir de också för den delen.

Men varför bygga dem överhuvudtaget? Kanske för att jag då och då kommer på mig själv med att vilja ha något jag samtidigt inte vågar ha.

Riv dem!

Kanske rör det sig framåt. Kanske står jag still. Jag rör mig åtminstone inte bakåt.

Rädd och förväntansfull på samma gång. Varför ska allt i livet bestå av paradoxer? Som vore det inte tillräckligt svårt om det är...

...och samtidigt så enkelt! Många lever i det förflutna. Jag tror att jag lever för mycket i det som komma kan. Och det är det som komma kan som skrämmer skiten ur mig. Jag måste återgå till att leva i nuet. Säg åt mig att leva i nuet.

"Ovissheten ger oss chansen att föreställa oss världen och möjligheterna precis som vi vill." 

Enkla ord kan bli stora ord, i rätt situation. Hoppas du vet att de, och alla de andra orden du skrev som gjorde min syn på framtiden lite klarare, uppskattas.

Ändå kan jag inte komma ifrån, att ovissheten medför både en viss osäkerhet och en viss frustration. I fem år har jag varit fast besluten om vilket yrke jag vill ägna mig åt; nu vet jag inte alls.

Och som om det inte räckte ligger även ovissheten och osäkerheten angående "det där andra" i bakhuvudet, och stör mina rationella tankar. Jag bygger således mina murar allt högre, och formulerar för mig själv alla skäl till att inte.

I know nothing, men är rätt nöjd ändå.

Och i morgon fyller jag ett kvarts sekel. Jag vägrar ha åldersnoja dock. Den senaste tiden har ju faktiskt visat att allt bara blir bättre och bättre.

Vägen jag går på är lång, och jag ser inget slut, men den är rak och förhållandevis enkel att ta sig fram på. De få hinder som dyker upp tar jag mig över eller runt, tack vare fantastiska vänner. Hoppas ni vet vilken oerhört stor del av mitt liv ni utgör. Jag varken kan eller vill föreställa mig en tillvaro utan er.

High on life och adrenalinrush är de ord som bäst beskriver min kväll. Om jag ska lyckas landa behöver jag nog ett hårt slag i huvudet.

Military Fitness, försvarets hinderbana, tillit och övervunna rädslor is the shit!

Jag mår så löjligt bra...