Internet kom in i Svenssonfamiljernas liv framåt slutet på 90-talet och ledde oss snabbt in på det så kallade chattspråket. Jag var fjorton år när jag bekantade mig med ICQ 1998 (MSN fick vänta i nästan sju år), och i början påverkades jag själv av det nya språket, trots att jag fram till dess skrivit i princip felfritt sedan jag var sju år. Den perioden blev dock förhållandevis kortvarig vill jag minnas; jag återgick således snart till att skriva korrekt. Jag skrev fullständiga meningar med stor bokstav på rätt ställen, och punkt i slutet av en mening som sig bör. Påverkan från andra människor, och ibland kanske till och med inspiration, har emellertid fått mig att variera mitt MSN-språk den senaste tiden. Det händer alltså att jag avstår från både stor bokstav och punkt. Jag skäms lite varje gång jag trycker på "enter" och meddelandet går iväg till mottagaren, men jag försvarar mig med att "det är okej, ingen annan är jag bryr sig". Nästa dag kanske jag skriver "Ja." när jag svarar på en fråga. Du ser, både stor boktav och punkt, trots att det bara är ett enda ord. Fint, tycker jag, men det råder det högst delade meningar om.

Ett av skälen till att jag alls skriver detta är att jag inte skäms ens i närheten av så mycket av att slarva lite ibland som när jag läser sådant här:  

haha jo men jag håller helt med dig, å det är samma sak här...väntar med smått :) Å vi är så lyckliga för det. men det e ju allmänt kännt att en viss typ av kvinnor har svårt å ta ett nej å känna sig avvisad. Asså denna sjuka jäveln sms.ade å sa till min man att visa inte din tjej dessa sms,en men du måste ju lämna henne så hoppas jag du får det bra sen!? hahaha vi satt ihop när han fick detta å han visade mig direkt å sa-asså jag har sagt åt henne, å han blev tom förbannad i tel riktigt arg asså. men va fan hjälpte det, hon FORTSATTE! så han fick byta nr OCH jobb!!! hon skrev ju å hotade att hon skulle komma dit å ställa till en scen osv. sen fick hon tag på min msn på ngn sida jag var med på, adda mig...med en för mig okänd msn add, jag la ju till å undrade vem det var-HON! å började skriva, jag fick din msn fr min kille....han heter å min mans namn...jag bara va??
sen -vill bara säja det att dig knullar han bara , mig älskar han med å vi ska ha barn! Jag visste ju att det inte låg ngn sanning i detta då han är med mig 24/7 å spiciellt under den pperioden då han var tillfälligt arbetslös. Såå det var bara att byta msn....

(taget från http://www.familjeliv.se/Forum-4-51/m502...4-51/m50245124.html, 30/1 2010)

Lever vi verkligen i ett samhälle som kräver sådan tidseffektivitet att vuxna människor måste skriva som vore de tolvåriga dyslektiker? När slutade vi bry oss om läsbarheten och vikten av att göra oss förstådda, utan att läsaren ska behöva läsa texten flera gånger för att därefter lämna datorn med blödande ögon?

BBL. XOXOXO.

saknar.

Hatar att tycka synd om mig själv. Så varför gör jag det då? Är det ens synd om mig? Jag vet inte. Vad hade jag sagt till någon i min situation? "Gör något åt saken", antagligen. Så då får jag väl göra det. Något som JAG vill. Synd bara att det enda jag egentligen vill just nu är att sova.

Det finns de som säger att det inte behöver finnas några hemlösa i Sverige, men till den dag någon visar mig, svart på vitt, att så är fallet kommer inte jag att ha några högre tankar om denna värld.

Han förstörde så fruktansvärt mycket för mig när han helt utan förvarning gjorde slut, men jag måste nog sluta skylla på honom nu. Jag är vuxen och det är mitt eget ansvar att hantera det som händer på bästa sätt. Det som hände det hände, oavsett vad jag tyckte och tycker om det, och det påverkade mig mer än något annat har påverkat mig, men fem år har förflutit sedan dess och det är dags att bryta gamla vanor. Jag vill inte låta det förstöra mer.

Så nu gör JAG slut med DIG.

När viljan att vilja är starkare än viljan själv blir livet med ens så mycket svårare.

Man ansvarar för sitt eget öde

Tack och lov. Och tyvärr.

Hur, och när, vet man att någonting som händer är "meningen"?

Situationer som man själv kan påverka blir vad man gör dem till, inte sant?

Jag är rädd. Och jag är för feg för att tala om det. Kombinationen är sämsta tänkbara i nuläget.

Projekt nedpackning av lägenhet fortsätter. Det känns konstigt. Konstigt fast bra. Och det är ett perfekt tillfälle att rensa ut allt det där jag vid förra flytten inbillade mig att jag säkert skulle komma att behöva någon gång och således sparade, men som jag också vid denna flytt inser att jag faktiskt helt hade glömt bort.

Så viktigt var det...

Det är ju troget av er, att titta in här trots att jag så sällan uppdaterar. Jag är lite imponerad.

Jag är också väldigt trött, och har gått och lagt mig, trots att klockan inte ens är åtta. Det blev en sådan kväll, men jag vet inte varför. Tröttheten attackerade mig helt oväntat efter jag hade hjälpt en klasskompis med en skolgrej. Kanske är det uppsatsstrulet som sänker mig. Kanske är det de mörka morgnarna och de mörka eftermiddagarna. Kanske är det den omtumlande insikten att livet är fan så mycket krångligare än vad det borde vara just nu.

Oavsett vilket - god natt!

Är det inte hög tid för negativa tankar att gå i ide nu? Om de bara kunde bege sig ut i skogen och gräva en grop för att stanna i den tills värmen återvänder...

Man tror att man känner någon, men... gör man nånsin det?

Tror du att altruistiska handlingar existerar?